 |
23. - 30. mai 2010 |
 |
|
Sofia Karlsson: Svarta ballader Den Norskes Folkemusikkveka er stolte av å kunne invitere til ein stemningsfull og vakker visekveld med eit av dei aller største namna i svensk musikkliv i dag. Sofia Karlsson har i løpet av kort tid erobra den svenske folkesjela med ei vakker stemme kombinert med ekte formidlingsglede. Ho er i dag. og er kanskje den mest spanande visesongaren i Sverige i dag. Så har ho også seld til platina i grannelandet, noko som ikkje er mange forunt, særleg ikkje med ei viseplate. Sofia Karlasson er fødd i Stockholm, og har utdanninga si frå Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, der ho studerte folkemusikk. I tillegg til ho syng spelar ho også fløyte og bouzouki. Dei musikalske førbilete femner vidt musikalsk, med namn som Fred Åkerström, Dolly Parton, Tracy Chapman, Kirsten Bråten-Berg och Lena Willemark. Frå 1998- 2002 var ho med i den svensk-norske supergruppa Groupa, der m.a. Terje Isungset er ein av medlemmene. Ho har også ei brei sceneerfaring, og har medverka i ei rekkje teaterstykke, både som skodespelar og som musikar. Ho har også vore med i folkemusikkoperaen ”Den farliga natten,” ved Malmö Musikteater. Sjølve gjennombrotet hennar kom med cd-en Svarta balladar- Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson frå 2005. På denne plata har ho gjeve nytt liv til den svenske poeten Dan Andersson (1888-1920), og både kritikarar og publikum har henta fram superlativa! Ho fekk ein enorm suksess med cd-en, som selde til platina. Her står ho fram som ein moden formidlar, som torer å kombinere ulike musikalske uttrykk i visene på ein svært smakfull måte. Ho kombinerer heilt naturleg svensk folkemusikk og country med islett av popmusikk, og har skapt seg eit musikalsk univers som publikum i Sverige (og etterkvart også i Noreg) har trykt til brystet. Sofia Karlsson fekk fleire utmerkingar for dette albumet, bl.a. ein svensk Grammis (2005). Hun fekk også den danske varianten av denne prisen. I 2007 kom så det etterlengta oppfølgjaralbumet hennar, Visor Från Vinden. Dette er ei samling av viser av ho har hatt eit nært forhold til heilt sidan ho høyrde på vinylplater på loftet til bestemora. Her syng ho viser av m.a. Evert Taube, Carl Michael Bellman og Fred Åkerström. Også på denne plata er Dan Andersson sterkt tilsatades, sjølv om ho denne gongen også syng tekstar av andre poetar. Plata gjekk rett opp på andre plass på albumlisten i Sverige den fyrste veka, og etter fire veker selde den til gull. Til liks med Svarta ballader vann ho også denne gongen ein svensk Grammis, og salstala har no for lengst passert platina! I Sverige byrjar det å likne ein renessanse for visesjangeren, ein sjanger som til liks med andre smalare sjangrar har blitt lite fokusert i meida dei seinare åra. Kva som er grunnen til denne gryande renessansen i Sverige er sjølvsagt vanskeleg å gje eit eintydig svar på. Kanskje er det lengten etter ein sterk melodi, ein god historie og ein god historieforteljar er heva over tvil. Slik knyter visetradisjonen og folkemusikktradisjonen band, der ordet og den sterke melodien står framom ytre staffasje og hjernetomt * * * Dan Andersson var poet, novellist,oversettar og musikar, og har blitt ein av dei mest avhaldne diktarane Sverige har fostra. Få diktarar set lyttaren i ein så drøymande tilstand som Dan Andersson blir det sagt. Men bak konsentratet av svensk folkesjel skildrar han også oppbrot og lengt- han er ein poet som ser verda utanfrå, slik vi av og til blir tvungne å gjere. I løpet av eit kort liv hadde han ei rekkje jobbar. Han var ombodsmann i avhaldsorganisasjonen Templarodenen, han var ein periode journalist, og han var også skiltmålari ein liten periode. Sistnemnde jobb hadde han i Trondheim, og i nokre brev han skreiv frå dette opphaldet karakteriserte han nordmenn for å vere eit ”fult, dumt och hurtigt folk”. Han døydde ved eit uhell av cyanidforgifting på eit hotell i Stockholm i 1920, då rommet han budde på kvelden før hadde blitt behandla med kjemikaliar for å bli kvitt lus og andre udyr. Reinhaldet på hotellet var dårleg, og restar av kjemikaliane hadde trekt inn i sengekleda. Andersson somna natta til 15. september 1920, og vakna ikkje opp att. Dette var faktisk også det han sjølv hadde håpa på- det å få sovne inn trøytt og sliten, og ikkje vakne opp att. Han etterlet seg kone og eit ufødt barn. Diskografi: Visor Från Vinden (2007) Svarta Ballader (2005) Folk songs (2002) Spelmannen Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans, i sol och när skyar skymma månens skära dans. Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill, jag spelar för att glömma att jag själv finnes till. Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin, ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin. Ni får inte ge min bannor eller kalla mej för lat, fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat. Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved, jag vill drömma under häggarna till solen hon gått ned. Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol. Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord, jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord. Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng, det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng. Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt, och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt. Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum, mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum. Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har gått av, den brast i en skälvning på den bästa vännens grav. Men ända in i döden vill jag följa er med sång - och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång. Jag väntar Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida, medan stjärnorna vandra och nätterna gå. Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida - den käraste, den käraste med ögon blå. Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma, och drömde om ett skälvande, gäckande skratt, jag trodde jag såg den mest älskade komma genom skogen, över hedarna en snötung natt. Glatt ville jag min drömda på händerna bära genom snåren dit bort där min koja står, och höja ett jublande rop mot den kära: Välkommen du, som väntats i ensamma år! Jag väntar vid min mila medan timmarna lida, medan skogen sjunga och skyarna gå. Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida - den käraste, den käraste med ögon blå. |
||
 |
|
|
Utvikla av BeWide Technologies
Publisert med WideCMS